Bud Grace berättar själv om sin karriär

Jag minns när jag var en liten kille i fyraårsåldern och precis hade börjat lära mig läsa, hur jag låg på mattan i vardagsrummet och kollade på serie­­bilagan i söndagstidningen och tänkte »När jag blir stor, tänk så underbart det skulle vara att ha som jobb att rita serier«. Jag älskade serier. Och jag älskade serietidningar. Farsan gav mig tjugofem cent i veckan. Jag brände hela rasket på serietidningar. Min syrra köpte alltid Tarzan. Min favorit var Kalle Anka, därefter Lilla Lotta, Baby Huey, Tom och Jerry och … Äsch, jag älskade dem allihop.

När jag var sex år gammal, köpte farsan en hus­vagn och så flyttade vi till Florida. När jag hade blivit åtta eller nio hade jag en betydande samling som också inkluderade syrrans Tarzan- och Vildavästern-tidningar. Jag sparade dem i en stor, låg kartong under sängen. Som man brukar säga: »En gång i tiden var jag miljonär, men sen kastade farsan mina serietidningar.« En dag kom jag hem och tidningarna var borta. Ingen verkade veta vad som hade hänt med dem. Jag undrar ofta hur mycket de där gamla tidningarna hade varit värda. Jag minns att jag hade en del väldigt tidiga Captain Marvel, möjligen det allra första numret. Batman- och Superman-tidningar från sent 40-tal. Tanken svindlar.

När jag var liten fanns det alltid nån unge, vanligtvis en flicka, som kunde rita Musse Pigg och Kalle Anka. Jag drömde jämt om att själv kunna göra det. Jag hade det jobbigt på lågstadiet. Jag hörde alltid till de sämsta i klassen. Jag trodde att jag var dum i huvudet. I själva verket hade jag alltid tankarna någon annanstans. När jag gick i femte klass kom det en karl till skolan med någon slags ljudmanick. Jag fick sitta med honom i ett litet rum i en halvtimme medan han testade mig. Fjärde klass var riktigt hemsk för mig. Min fröken hette Fröken Hagar. Dik Browne måste ha haft henne i tankarna när han hittade på Hagar the Horrible (Hagbard). Fröken Hagar lät mig jämt stanna kvar efter skolans slut för att skriva tvåhundra gånger på ett papper eller på svarta tavlan »Jag ska vara uppmärksam i skolan« eller »Jag ska inte störa mina klasskamrater«. Detta upprepades gång på gång. Det var så jag fick kramp i mina stackars barnahänder. Den enda följden blev att hon förstörde min handstil, som inte var värst mycket att hurra för till att börja med. På gymnasiet pluggade jag inte teckning. Sånt var bara för flickor och morsgrisar. Resten av oss grabbar följde mera manliga kursplaner, som att skära fingrarna av oss i träslöjden.

Med tiden visade det sig att jag inte var lika korkad som jag trodde. Men allt jag studerade på universitetet var matte och fysik. Inte Konst. Fast jag började köpa serietidningar igen. Jag har en rätt hyfsad samling kvar som jag plockar fram med jämna mellanrum. Så i början av 1970-talet fick undergroundserierna sitt stora genombrott och jag blev helsåld på dem. När jag var 33 år fyllda började jag teckna. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde, vilken sorts papper att använda, vilken penna. Jag visste inte ett jota, så jag började bara rita. Och jag var riktigt, riktigt usel.

Tja, den första figuren som dök upp var Dr Enos Pork. På den tiden var han proktolog. Och han var helidiot och gick alltid med en cigarrett i munnen. Och en tidig Syster Shwartz kom till ungefär samtidigt. Vid den här tiden ritade jag också en figur baserad på mig själv som jag kallade Farbror Dud. Farbror Dud utvecklades med tiden till Ernie. Den andra killen i teckningen ovan var en kompis som numera är fysiker på Oak Ridge National Laboratories i Tennessee. Jag och han var helt insnöade på undergroundserier. Lägg märke till apan på Duds huvud. Det var en historia jag tecknade efter att jag ritat en fejkad annons för tjänsteapor. Många år senare dök de som ni kanske minns upp igen.

Några år senare sa jag upp mig från mitt jobb och bestämde mig för att se om jag kunde försörja mig på att teckna skämtteckningar. Gudarna ska veta att jag hade en lång uppförsbacke framför mig. Jag hade varit anställd vid staten Floridas energimyndighet. En av mina arbetsuppgifter var att ge rekommendationer som byggde på de federala riktlinjerna för kärnavfalls­hantering. Jag kom snabbt fram till slutsatsen att ingen visste vad sjutton de höll på med. I ungefär fyra eller fem månader tecknade jag en serie som hette Nuclear Funnies till Florida State-universitetets tidning. Där var Dud huvudperson, men en del andra figurer var också med. En korkad kille hette Ernie. Jag tyckte rätt bra om namnet, så det fastnade i skallen. En annan figur som dök upp var en filur jag kallade Sid.

Jag började rita skämtteckningar till olika magasin. Jag var fortfarande ganska dålig, men blev stadigt bättre. Från det att jag sa upp mig från jobbet tog det åtta månader till nästa gång jag överhuvudtaget tjänade några pengar. Men den andra skämtteckningen jag sålde köptes av The New Yorker, vilket var (och är) den mest prestigefyllda tidningen för skämtteckningar i Staterna, om inte i hela världen. Jag hade tecknat en snuskig liten kille med snagg. Jag gillade honom. Spencer fick sitt namn efter min faster Evelyns snuskhummer till make, Spencer Koons.

Så 1986 fick min fru barn. Att teckna skämt­teckningar var kul, och vid det laget hade jag blivit riktigt bra på det, men som Oscar Wilde en gång sa då han fick frågan hur det kändes att vara berömd: »Det känns inte alls lika bra som att ha en regelbunden inkomst.«

Jag tecknade sex stycken dagsstrippar och lämnade in dem på King Features Syndicate i New York. Som huvudperson hade de en ommodellerad figur som hette Ernie och en gammal dam som hette Effie Munyon som drack sprit, rökte cigarrer och åt grisfötter.

Serieredaktör på King Features på den tiden var en gammal tecknare som  hette Bill Yates. Hans riktiga namn var i själva verket Floyd, men det gillade han inte, så han kallade sig Bill. Året var 1986 och King Features hade inte lanserat en framgångsrik seriestripp sedan 1973 då Hagbard kom. Floyd tog med sig mina prover hem och gav dem till sin fru. Vid sådär tvåtiden på morgonen väckte hon honom. Hon älskade serien. Det skulle senare visa sig att hon drack sprit, rökte cigarrer och åt grisfötter. Ernies efternamn är Floyd. Jag hade egentligen inget val.

King Features ville se mera. Jag skickade dem Sid. De hade svårt för Sid. Från början var det meningen att Sid skulle vara Ernies vän. De sa att Sid var så genomusel att han omöjligen kunde ha några vänner. Det var därför jag gjorde honom till Ernies farbror. De hade problem med Ernie också. De sa att en loser som Ernie, sådan han var då jag först hittade på honom, aldrig skulle få några fans. Folk kunde inte identifiera sig med honom. Och de gillade inte håret. Ernie hade måne med långt, stripigt svart hår ned på axlarna. De ville att han skulle ha rött hår, för att det såg bättre ut i de färglagda serierna.

Jag gjorde som King tyckte, och till rollen som jag först hade tänkt mig att Ernie skulle ha, hittade jag på Arnold. Det är därför Ernie inte är med i serien lika mycket som en del läsare skulle vilja, och när han är med får han oftast vara straight man. Jag arbetade med serien i ett och ett halvt år innan publiceringen startade. Under tiden hann Ernie genomgå en rad förändringar, medan jag prövade mig fram till rätt utseende på honom. På den slutgiltiga teckningen har jag klistrat fast ett nytt Ernie-huvud på en gammal teckning, och undertill har jag skrivit DEN HÄR. Det kom att bli Ernie.

Figurerna som förändrades mest under de första åren var Effie och Doris. Alltför många kvinnliga läsare fann saker att anmärka på i deras karaktärsdrag. Jag gjorde dem mera fysiskt tilldragande och jämnade till deras vassa kanter. I amerikansk kultur är det inte tillrådligt att driva med kvinnor, etniska grupper eller minoriteter. Självklart gör jag det ändå. Utgivaren av Chicago Tribune kastade ut mig ur tidningen när jag introducerade Arnoldine i serien. På senare tid harToronto Star slängt ut mig för att Torontos muslimska minoritet protesterade mot min parodi på Osama Bin Laden.

Jag kan inte vinna.

(Tidigare publicerat som förord till boken Apkalas)